Tänk att det ska till en dödlig sjukdom för att få en att vakna upp och omvärdera!
Det hela började som en vanlig checkup hos kvinnokliniken, man tog lite prover och för att vara riktigt noga utfördes även ett ultraljud för att se att äggstockarna såg bra ut.( detta borde alla kvinnor be om att få göra därför att cancer i äggstockarna syns inte på vanligt cellprov! Något jag inte visste)
Höger äggstock helt ok, men vad var det man såg åt vänster? Det tog en stund och i denna utlämnande situation ( och då även undersökt av en snygg doktor, vilket gjorde det hela lite jobbigare) så ville man bara att han skulle hitta det han letade efter och få undersökningen klar.
När man ligger sådär utlämnad blir det lätt att man småpratar för att göra situationen så naturlig som möjlig, men nu var han tyst och fokuserad…Bara det kändes i hela kroppen.
Så var det klart, jag fick klä på mig och sitta ner i besöksstolen igen.
- Ja Lojsa, vi kan se att du har en tumör på din vänstra äggstock… Hörde jag rätt!? Doktorn var saklig och berättade att jag skulle få en operation inom två veckor, nu behövde jag bara ta lite blodprover och träffa kordinator för operation.
Det var först i bilen hem som jag blev varse om vad jag just varit med om. Hade jag cancer? Vad händer nu och hur ser prognosen ut för äggstockscancer? Bilen tog mig till ett stort köpcenter där jag hittade en fåtölj på ett fik bland massa shoppande människor.
Med en kopp kaffe och mobilen i handen satt jag där för att ta reda på det som nu var ett faktum. Inte något man tänkt själv utan något som någon annan sett och sagt…Men vad sa han? Hjärtat rusade och jag tappade tid och rum, googlade på allt om cancer.
Efter två timmar tog jag bilen hem, redo att vara mamma och laga middag till pojkarna. Påväg upp i trappan satt jag på mig ”masken” som skyddade från rädslan och för att vara vanligt igen.
När kvällen sedan kom somnade jag i soffan innan jag nattat barnen med oron vad som skulle vara min framtid från och med nu…
Och när klockan ringde morgonen därpå för att gå till jobbet var huvudvärken ett faktum och rädslan satt kvar i bröstet. Det var kvar.
Jobbade de sista dagarna på veckan som var kvar och till helgen tog jag pojkarna i bilen till min syster för att ”fly”. Det blev en avkopplande helg med mycket sömn och god mat. Nu hade jag bara 1,5 vecka kvar tills operation.
Men när måndagen kom och klockan ringde kom jag inte upp ur sängen, det kändes som jag ”satt fast” i madrassen. Så där blev jag liggandes. Pojkarna hade höstlov och redde sig själva och jag somnade om. Och så fortsatte veckan…
På 24 timmar hinner man tänka, tänka en massa tankar.
Jag hade 240 timmar att oroa mig,grubbla på vart barnen skulle ta vägen om jag dog.Räkningarna, lånen, jobbet och på min mamma.
Med mig under dessa 240 timmar fanns det nära vänner och familj som stöttade, vilket gjorde att jag inte var ensam i min rädsla.
Samtidigt var det en konstig känsla av overklighet och att det faktiskt kunde vara helt ofarligt eftersom tumören också kunde vara av en godartat sort. Försökte tänka så,men undermedvetet förde tankarna mig motsatt riktning. Jag blev sjukskriven och fortsatte att sova,sova och sova.
När operationsdagen var dax var jag redo, kysste barnens pannor och viskade hur mycket jag älskade dom innan jag tidig morgon styrde mot lasarettet.
Tur hade jag som stod först ut för operation och kl 08.00 låg jag på operationsbordet. När jag sedan vaknade efter lunch var jag fortfarande inte med helt…sov hela dagen. På eftermiddagen vid 17.00 kom min bästa vän upp och samtidigt kom läkaren in för att berätta att han var nöjd med operationen och att allt gått bra. Man hade avlägsnat tumören och den såg med blotta ögat godartad ut.
Odling ska sedan ge mig det slutgiltiga svaret, men för nu räckte det här!
Hade jag varit lite redigare hade jag säkert stortjutigt av glädje, men nu var det bröstets tunga oro som lättade och overklighetskänslan som bott inom mig försvann.
Idag har det gått en vecka sedan ingreppet och jag mår bra.Operationssåren kliar vilket betyder att det läker, jag läker och kommer igen!
Nu det mäktigaste av allt, av ovisshet om livet ska få fortsätta eller ta slut kommer man närmare sig själv,man omvärderar. Det är en ny fas i livet och jag är glad att jag hamnade här för nu ska jag riktigt börja leva. Leva för att ta del av allt bra och sortera bort saker som inte gör mig glad eller tar energi. Det är både spännande och häftigt!
Ha en bra dag!
Kram mammaivässan
