När man vaknar upp och kliver ut ur hjulet man kämpat sig runt i och ser sig om, då kan det hända att man omvärderar saker i livet…
Så vill jag påbörja bloggen här och nu. Jag tror att det jag delar känner många av oss igen sig i, kanske även ni kan stanna upp och titta på er själva.
Tisdagen den 20/10, en vanlig morgon i mitt liv, vaknade jag och tillika supermannen stod jag i nästa sekund på mitt kontor kl 06.10 iförd dagens outfit. (bör jag nämna att jag vaknat kl 05.35)
Barnen sov gott i sina sängar hemma när jag smög ut och det var inte förres kl 07.25 som jag med kaffet i halsen kastade mig över telefonen.Då för att ringa hem och väcka pojkarna som inte tillika supermannen är lika snabba som sin mamma att komma upp och ta sig till skolan.
Med det dåliga samvetet att ännu en dag glömt bort att ringa och väcka vid 07.00. Bara att hoppas att dom kom i tid till skolan och kanske också fått i sig frukost. Kläderna hade jag lagt fram kvällen innan och packat väskan som alltid,Ordning å reda!
Klockan tickar på, arbetet tar tid, mycket att göra och svårt att hålla allt i minnet. Men så kommer lunchen! Dax att koppla från,logga ut… Men så sitter man där,kan inte släppa, saker kommer in och måste fixas. Japp, snabblunch igen, har man tur så äts den i matsalen annars hinner man värma den i mikron för att sedan inta lunchen framför datorn med headset i örat å försöka hinna tugga ur och svälja inför nästa inkommande samtal…
Så blir det eftermiddag, man hämtar kaffe samtidigt som man tar emot ännu ett samtal. Sedan tillbaka till skrivbordet och känner pressen att snart måste jag logga ut och gå hem, men jag är ju inte klar!
När ska man hinna, är det jag som är urkass på det jag gör eller vad är felet? Varför hinner jag aldrig klart och varför gör jag missar, jag som inte ens tagit rast!?
Så kommer samtalet från barnet som vill hämtas, vill inte vara sist på fritids är hungrigt och trött. Samvetet igen, dax att avsluta eller snarare sagt sticka från uppdraget. Ja det är så det känns, var ju inte färdig men måste…måste gå nu.
I bilen ringer barnet flera gånger, undrar vart mamman är? Jag är PÅVÄG snälla nån! För att sedan trycka gasen lite mera i botten och svära över att man är så dålig som mamma.
Så kommer kvällen, man stiger in genom dörren, kliver över jackor och skor som man i förbifarten hänger upp fast man är kissnödig.
Ja allt jäkla kaffe som man intagit under dagen för att hålla hjärnan igång och humöret på topp!
Det är inte förrens man inser att man står och bäddar sängen med skorna fortfarande på och kissnödigheten är nära bristningsgräns som man fattar. HALLÅ gå och kissa!
Sedan sitter man plötsligt där, middagen lagad, framdukat och uppäten. Disken undanplockad och barnen nattade, klockan är över midnatt och man måste ha somnat i soffan igen…
Så man släpar sig in till sängen och somnar ovaggad in i djup sömn för att sedan vakna 05.35 och kl 06.10 står framför kaffemaskinen på jobbet som om inget hade hänt! Vart tog livet vägen? Vart tog mammaibangkok vägen?
Och i samma stund som jag skriver detta reflekterar jag över att mina barn är större nu, för några år sedan hann man även med fotboll och innebandy aktiviteter mitt emellan jäktet från jobbet med det dåliga samvetet och uppvaknandet i soffan vid midnatt…
Hur kan det vara så annorlunda att vara mammaibangkok till att vara mammaivässan? Och den stora frågan HUR kan jag förändra, VAD vill jag förändra och kan jag förändra?
Den 23/10 var en morgon som var annorlunda. Jag vaknade sent,hade huvudvärk och på jobbet var jag inte fokuserad.
Dax för att sova, bloggar vidare imorgon.
Nattinatti// mammanivässan